Tjernobyls Barn

Biståndsresan till Novozybkov i Ryssland

Vallentuna Revyns Monica Antonsson, som är journalist, besökte den radioaktiva staden Novozybkov i sydvästra Ryssland och Tjernobyl i Ukraina första gången 1997. Det ledde vidare till en biståndsresa sommaren 1999, sedan Rolf Sundevall och Swedish Emergency & Resque i Åkersberga skänkt två amublanser till sjukhuset i Novozybkov.

- I samband med vårt besök i Novozybkov 1999 blev jag kontaktad av ordföranden för stadens 85 likvidatörer, säger Monica. Han bad om en bil. De numera invalidiserade röjningsarbetarna bor i sina stugor runt staden och har ofta svårt att ta sig till doktorn, myndigheter och annat.

        Vi i Vallentuna Revyn började spara pengar. Kommunstyrelsens arbetsutskott samlade pengar i kommunalhusparken i samband med Monicas 50-års dag och vi anordnade danskvällar med insamlingar under namnet Trevliga klubben. Monica stötte emellertid ihop med trafiklandstingsrådet Elwe Nilsson en dag. Han såg till att hon fick träffa Färdtjänsten och deras åkare. Det resulterade i att vi fick tre handikappbussar av Samtrans och en av Taxi 020. Rolf Sundevall skänkte dessutom ytterligare en ambulans. Därför satte vi i juli 2000 än en gång kurs mot Novozybkov...

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl

Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986 slog ryssarna en ring runt olycksreaktorn och förklarade området för skyddszon. Men än i dag bor och arbetar människor där. Det finns såväl butik som restaurang och jordbruk i Tjernobyl.
Kärnkraftsverket i Tjernobyl ligger i Ukraina på gränsen till Vitryssland. De båda länderna delar på Tremilszonen och det är omöjligt att komma in utan tillstånd. Bilarna står i kö vid kontrollstationen, där strålningen mäter 22 mikroröntgen/timma (normalvärde 0-24). I zonen byggs vägar och en fabrik som framöver ska hantera radioaktivt avfall. I zonen finns den flera hundra år gamla villastaden Tjernobyl och kärnkraftsstaden Pripjat med sina gapande tomma höghus av betong. Hundratals byar står som spöklika monument över olyckan 1986. Närmare 150 000 människor evakuerades härifrån.
Byar grävdes ner Vid Tjernobyls stadsgräns möter Rima Kiselitsa. Hon är informatör vid ukrainska zonadministrationen och har till uppgift att hjälpa forskare, journalister och andra besökare. För en femhundring får man en guidad tur nästan vart som helst zonen.

- Närmare 6000 personer arbetar här, säger hon vid informationen i högkvarteret. Vi är 4000 som varje natt övernattar i de evakuerades bostäder. Vi arbetar 15 dagar i streck och är därefter lediga lika länge. Det var i augusti, några månader före avstängningen av reaktor 3 den 15 december. Nu går de alla ut i arbetslöshet. 

        Strålningen varierar från plats till plats, beroende på vad som föll till marken från det radioaktiva molnet. Det är omkring 36 mikroröntgen/timma i Tjernobyl, 70 i Pripjat (fast mätaren visar 200) och omkring 1000 vid kärnkraftverket, säger Rima. Ett 50-tal byar var så radioaktiva, att de efter olyckan helt enkelt grävdes ner tillsammans med radioaktiva reaktordelar och smittade fordon.
Sarkofagen fallfärdig Omkring 800 civila har återvänt till sina byar. De trivdes inte i Kiev och den nya kärnkraftsstaden Slavutich. Hemlängtan blev för stor, så de återvände genom skogarna. - Vi försökte övertala dem att vända men tvingades ge upp, säger Rima. På vitryska sidan bor även folk utan anknytning zonen. Det är ryssar som fördrivits från baltstaterna och vitryssar som hamnade utanför gränsen, när Sovjetmakten föll samman. De har ingen annanstans att ta vägen. 

        Vi lämnar högkvarteret och far i väg förbi uppodlade åkrar och hundratals betande kossor till kärnkraftverket en halvmil bort. Reaktor 5 och 6, som var under byggnad men aldrig togs i drift, möter först. Sedan följer reaktor 1 och 2. Ettan stängdes 1997 på grund av ålder och tvåan stängdes 1991 efter en brand i reaktorhallen. En trasig generator är det enda som fattas den. Reaktor 3, som stängdes av den 15 december, är sammanbyggd med den havererade reaktor 4. Bara en sex meter tjock betongvägg skiljer dem åt. - Sarkofagen är en potentiell fara, säger Rima om den blågrå betonglåda som täcker reaktor 4. Dess hål motsvarar 250 kvadratmeter. Den är rostig och hotar att falla samman.
Radioaktivt vatten Vattnet är största miljöfaran här. Tjernobylverket har 22 km2 kylvattensbassänger och radioaktivitet sipprar ut i floden. Det är omöjligt att bygga berg, säger Rima och menar att ingen kan stoppa det som filtreras ut genom sanden. Även smältvattnet om våren för radioaktiva partiklar ut på marken.

- Det har inte nått grundvattnet än, såvitt vi vet. Lera stoppar upp men där det är sand, rinner partiklarna igenom. Radioaktiviteten sprids även genom luften. Genom att plantera tallar försöker vi binda den vid marken.

        Grundvattnet är förgiftat, visar det sig senare. Dricksvatten leds in i stora ledningar utifrån. - Här går inte att gräva brunnar, säger Rima. Här går över huvud taget inte att gräva alls. Vi far förbi reaktor 4 och går in i en besökshall med utställning och gästbalkong. Där kan man knäppa en turistbild av sig själv framför sarkofagen. Strålningen är 1148 mikroröntgen/timma. Vi far vidare genom Röda skogen med döda trän till staden Pripjat med sina tomma skyskrapor som förr var hem för 45 000 människor. Tystnaden är bedövande.
Att komma hem Lesya, vår 24-åriga tolk från Kiev, evakuerades härifrån som barn. Varje natt har hon drömt mardrömmar sedan dess. Efter 14 år visar hon oss vägen till sitt hus. Vi går som genom en djungel och hon pekar ut både dagis och skola. I lägenheten på tredje våningen faller hon i gråt. Familjen lämnade allt men inget finns kvar, bara resterna av en dockvagn och en anteckningsbok som hennes mamma skrev om lillebrors första steg i. En trappa ner står grannens piano, vars toner klingar minner om liv som flytt i den tomma, övervuxna staden. Det var förmodligen för tungt att stjäla.

        Vi klättrar åtta våningar upp i det forna Hotel Tjernobyl för utsiktens skull och besöker nöjesparken strax intill. Pariserhjulet snurrar sakta för vinden och de svårt nedsmittade radiobilarna är på väg att rosta bort. Vi mäter 850 mikroröntgen/timma. Tistlarna tar sig igenom asfalten och tallarna har tredubbla barr i stället för dubbla. Vi ser fordonskyrkogården och hamnen med sina rostande fartyg. Vi tittar in i övervuxna, vandaliserade stugor och besöker gamlingar vars prunkande men radioaktiva trädgårdar Rima kallar Edens lustgård. Till sist köper vi vodka som minne i livsmedelsbutiken och pratar bort en stund med gubbarna på kaféet vid Tjernobyls torg. Det är overkligt alltsammans. Dessvärre är det alldeles sant.
       

Resan

 

Vice borgmästaren Vitaliy Alexejivic Roschov, hans fru Tamara, två beväpnade poliser och en chaufför mötte vid ryska gränsen. De hade färdats i en ambulans 20 timmar non stop för att komma dit. Tre dagar till skulle vi åka, trodde vi. En vecka senare var vi fortfarande inte framme…

Ambulansen de kom i var den ena bil de kunnat uppbringa i Novozybkov, när det var dags att åka. Den uttjänta gamla buss, som staden vanligen representerar i, hade borgmästaren tagit till Moskva i ett viktigt ärende.

- Vi hade tur som fick tag i diesel, sa Tamara, en skolfröken i 50-års åldern som lärt sig engelska fonetiskt på egen hand. Det var tur för oss. Utan tolk klarar man sig inte i detta laglösa land. Inte ens vägskyltarna, i den mån de finns, går att läsa. Det stank av bensin i ambulansen, där de suttit hopklämda i 20 timmar. Bagageutrymmet var fullt av reservdunkar. 

        Vi hade fem bilar med oss, de fyra handikappbussarna från Samtrans och Taxi 020 samt ambulansen från Swedish Emergency & Resque. De var lastade från golv till tak med rullstolar, rullatorer, kryckor, medicinsk utrustning, mat, papper, barnvagnar, leksaker, målarfärg, sänglinne, leksaker och kläder. Med följde även fotografen Chris Humphrys från San Fransisco.

Tre dagar i Viborg
Vi fastnade redan i tullen. Ryssarna, som stod och väntade på andra sidan staketet, hade inte ordnat det tullfrihetsbevis de skulle haft med sig. Bilarna låstes in och vi fick ta oss till hotell Druzba i Viborg som visade sig vara ett enda stort glädjehus för finnar som åker hit utan visum för den billiga vodkans skull. 

        Viborg, som en gång grundades av svensken Torgils Knutsson, är intressant och marknaden erbjuder både kristall och linne till en billig penning. Saluhallen är välfylld och maten på restaurangerna förhållandevis god, men gatubilden präglas av tiggande gatubarn och drogmissbruk. 

        Efter tre dygn fick vi order om att infinna oss i tullen och några timmar senare var vi inne i Ryssland med bilarna. Vi grupperade oss med den ryska ambulansen först och den svenska sist. På så vis kunde vi vid behov köra med blåljus och sirener. Inbördes höll vi kontakt med walkie talkies.

Punktering och kabelbrand
Vi hade passerat St Petersburg och det började mörkna, när en av de tungt lastade bussarna fick punktering och plöjde ner i den lösa vägrenen. En rysk lastbil drog upp den och däcket lagades med några punkteringssatserna från Vallentuna Motor. Tack för dem! En förbipasserande bil hade en pump i skuffen, så ryssarna pumpade in luft för hand, som om bilen varit en cykel.

        Vi tog in på ett motell. Att övernatta på ryska, mörka vägar medför stor risk för rån. Nästa dag kom vi bara några mil, innan en av bussarna drabbades av kabelbrand. Ryssarna skarvade och lindade varenda kabel. Sedan gick bilen som en klocka mot Novgorod, vikingarnas nordliga fäste.

        Novgorod är en överraskning. Husen är vackra och i den gamla fästningen kremlin sträcker Sofiakatedralen sina förgyllda kupoler mot himlen. Här samlas finklädda människor om sommarkvällarna för att vandra i parken eller dansa på gatorna. Men här sitter även unga grabbar och tigger. De har återvänt från Tjetjenien - levande men stympade. Småpojkarna som tiggde vid hotellet och råkade få några finska mark kom tillbaka och bad om att få växla.

Spår av vikingar
De ryska vägarna är förhållandevis bra. Det finns såväl bensinstationer som matställen. Inget överdåd dock. En restaurang fick stänga, sedan vi ätit lunch. Maten tog helt enkelt slut. Och billigt är det, för den som har dollar. 

        Färggranna stugor och vackert utsmyckade busshållplatser kantar vägarna. Husen präglas av sin snickarglädje och är nästan alltid sammanbundna av höga plank. Bakom skymtar köksträdgårdarna som gav Ryssland sitt vikingatida namn - Gårdarike. Ryssland blev det sedan Rurik och hans bröder från Roslagen - kanske från Vallentuna - hade värvats hit som storfurstar på 800-talet. Överallt syns spår av de svenske. 

        Stadsborna ser välbeställda ut och på landsbygden möter gubbar och gummor som i Sverige för 60-70 år sedan. Plötsligt kan promenerande storkar eller hundratals kor spärra vägen. Naturen är bitvis bedövande vacker men åkrarna är dåligt uppodlade. Det som råkar finnas där får växa och bli till hö. Först i de kontaminerade områdena vajar säden frodig för vinden. Jorden är Europas bördigaste, så den odlas trots radioaktiviteten som förgiftar den. Alla vill glömma och gå vidare.

Ryssarna fixade allt
Färden gick vidare söderut och efter 25 mil exploderade däcket vi lagat vid St Petersburg. Det började mörkna, så vi lämnade bilen med de beväpnade ryska poliserna och tog av mot Velikije Luki, där vi tog in på hotell. Medan vi sov, lyckades ryssarna skaffa nya hjul och byta ut dem också. Det enda vi behövde göra var att betala. De hade inga pengar med sig, varken till drivmedel, hotell eller mat. De sov i bilarna och tog inte emot en smula, förrän hungern tvingade dem. Bara Tamara tog emot ett hotellrum. Efter några dagar upptäckte vi att de ryska männen turades om att sova vid hennes sida. 

        Vi kunde så småningom sätta kurs mot Smolensk, där Juri Gagarin föddes och där vikingarna fanns i tusentals, när det begav sig. Här körde vi fel. Ryssarna vägrade gå efter våra kartor och deras egna stämde inte. Det var ren strategi i Sovjetstaten, där ingen skulle hitta varken in eller ut. Efter en natt i Smolensk fortsatte vi mot Brjansk. Därifrån är det bara 15 mil till Novozybkov. Vi åt lunch på en mack och förberedde vårt intåg i staden.

Med tjutande sirener
Efter nio dagars äventyr, körde vi med tjutande sirener in i Novozybkov. Vi var väntade. Folk samlades på gatorna och poliserna vinkade. Utanför hotell Iput stod småflickor i fina klänningar. De neg och räckte fram blommor, medan TV-kamerorna surrade. "Varför gör ni det här? Hur kommer det sig att ni åker in i de kontaminerade zonerna frivilligt?" Ja, varför? 

        Lasten lossades i likvidatörernas högkvarter. Vi for till sjukhuset med handikapphjälpmedel, medicinsk utrustning, leksaker och barnkläder. Vi stämde träff med likvidatörerna och änkor till dem som dött och delade rättvist ut vad vi hade av mat och kläder. Vi var just klara med det, när ett häftigt åskväder bröt ut som fick tak att flyga av och stolpar att falla omkull. Ljuset slocknade i hela Novozybkov.

        Vi tog oss tillbaka till hotellet. Där satt vi halva natten, i skenet från ett enda stearinljus, och lyssnade till likvidatörernas fasansfulla berättelser från Tjernobyl. Deras medelålder var 33 år den gången. De fick alla sin hälsa förstörd.

        Sjukhuset i Novozybkov fick sin ambulans och Chernobyl Unions ordförande Vladimir Kozhevnikov valde en Ford transit till likvidatörerna. Övriga bilar gick till stadshuset, kvinnokliniken och barnhemmet "för utflykter till den friska zonen".
- Tänk, sa Tamara Roschova efteråt. Tack vare de här bilarna har fem män, som tidigare var arbetslösa, fått jobb. Nu kan de försörja sina familjer. Monica Antonsson

 

Novozybkov

 

Förr var Novozybkov en blomstrande stad med rikt kulturliv och en omfattande export av trä- och textilvaror. I dag är staden en Gudsförgäten liten håla som omvärlden, och speciellt duman i Moskva, helst vill glömma. Hit gick Vallentuna Revyns hjälpresa i juli. Novozybkov ligger i Brjansk län i sydvästra Ryssland, där landet möter såväl Vitryssland som Ukraina. Staden grundades 1701 av folk som för sin religions skull var på flykt undan tsaren. De var omvittnat duktiga köpmän, många av judisk härkomst, som fick staden att blomstra. Nazisterna gjorde processen kort med judarna i Novozybkov under andra världskriget. På bara en natt mördades 400 familjer. Mot alla odds började staden blomstra igen efter krigsslutet och vid tiden för olyckan i Tjernobyl fanns såväl konstskola som musikhögskola och idrottsgymnasium samt hela 14 bibliotek. Radioaktiv stad Det råkade regna i Novozybkov, när vindarna förde hit det radioaktiva molnet från Tjernobyl 20 mil söderut den 26 april 1986. Sedan dess är staden radioaktiv. Novozybkov borde naturligtvis ha evakuerats, men det finns ingenstans att ta de 45 000 Novozybkovborna varav 12 000 är barn. Bara fyra direkt livsfarligt radioaktiva byar utanför stan är utrymda. Fabrikerna fick slå igen. Ingen vill köpa deras varor. Och då folk inte får någon lön, betalar ingen skatt, så hela staden är bakrutt.          Likvidatörer kallas de män som mot sin vilja tvingades "likvidera" olyckans följder i Tjernobyl. Omkring 85 av de överlevande likvidatörerna bor i Novozybkov. De hämtades av militären i sina hem om nätterna, fick veta att de var inkallade till tjänstgöring och befann sig plötsligt i Tjernobyl vars olycka de inte ens hade hört talas om. Förlorade hälsan Olyckan hölls nämligen hemlig. I maj 1986 slog skolläraren i Novozybkov larm om att gräset var radioaktivt. Det hade han upptäckt av en slump. Det är fel på er dosimeter, konstaterade Kreml i Moskva och så var det bra med den saken. I augusti kom de höga politikerna och vetenskapsmännen dit med sina mätinstrument. De sa att allt var i sin ordning men hade med sig egen mat. Novozybkovborna blev rasande, men vad skulle de göra? I dag får de 50 rubel var i månaden för att bo kvar och inte klaga.         Likvidatörerna från Novozybkov handplockades för att de var exempelvis traktorförare och grävmaskinister. De fick de allra farligaste uppdragen. Bland annat skickades de upp på taket till reaktor 3 för att skyffla ner radioaktiva reaktordelar i den havererade reaktor 4. Strålningen var så hög, att var och en bara fick jobba där en minut per dag.          Totalt sanerades Tjernobyl av omkring 800 000 likvidatörer. Alla fick sin hälsa förstörd. Cirka 350 000 var unga värnpliktiga grabbar. Många var experter som, med livet som insats, valde att göra en insats för sitt land. Lycksökare hittade också hit. De utförde de allra värsta uppdragen mot löften om sexdubbel lön och datja. Några sommarstugor blev det aldrig. Det är inte ens säkert att någon av dem överlevde. Omvärlden blundar I dag är likvidatörerna spridda över hela det forna Sovjetunionen. De har gått samman i "Chernobyl Union", en slags fackförening som tillvaratar deras rättigheter. Men ingen vet exakt var de finns och ingen forskar om deras hälsa. Många är invalider utan möjlighet att försörja sina familjer. Deras barn föds med skador och sjukdomar. Dessutom äter de radioaktiv mat och dricker radioaktiv mjölk. Den jord de har att odla i och låta korna beta på är radioaktiv. Närmare 10 miljoner människor bor på radioaktiv mark i de tre länderna. Bara i Vitryssland beräknas 80 procent av befolkningen - 8 miljoner människor - vara radioaktiv.         Det finns metoder att åtminstone reducera förekomsten av cesium-137 i mat och mjölk. De forskare som sysslar med det arresteras eller hålls tillbaka. Inte minst av Västvärlden. Den vill inget veta. Framför allt vill den inte ha någon debatt. Märkligt nog pågår inte ens någon forskning om hur jorden ska kunna saneras från radioaktivitet. Inte heller forskas det om hur reaktorerna ska kunna förbättras. I Sverige är det till och med förbjudet. Monica Antonsson Sponsorerna   Det var i samband med en biståndsresa till Novozybkov 1999 som likvidatörerna bad om en bil till sin förening. Det slutade med att Vallentuna Revyn i somras körde dit fyra handikappbussar och en ambulans fyllda med sjukhusmaterial och förnödenheter. Tack alla som hjälpte till! Kommunstyrelsens arbetsutskott samlade pengar i revyhattar i samband med ett revyjippo i parken. Likadant gjorde medlemmarna i pensionärsföreningen KOM vid ett medlemsmöte. Penningbidrag kom också från Lokaltidningen, Knut Bengtsson och Agneta Lundequist. Vi drog igång Trevliga Klubben som en lördagskväll varje månad under hösten skramlade ihop pengar med hjälp av sång, musik och dans. Tanken var att vi skulle åka till Viborg, köpa en bil där och köra ner den 140 mil söderut genom Ryssland till likvidatörerna i Novozybkov. De skulle ha bilen att köra sina invalidiserade medlemmar, änkor och barn i till läkarbesök och andra viktiga ärenden.         Elwe Nilsson såg emellertid till, att vi fick kontakt med Färdtjänsten vid tiden för deras halvårsmöte med sina åkare. Det resulterade i fyra handikappbussar - tre från Samtrans och Björnligan och en från Taxi 020. Swedish Emergency & Resque i Åkersberga bidrog med en halv ambulans och legendariske dykaren Sven Nahlin stod för andra halvan.         Vi fyllde bilarna med utrangerade men fullt användbara handikapphjälpmedel från Landstingets hjälpmedelscentral, mat och kläder från Konsums centrallager, sjukhusmaterial från Axess Elisabeth Sjukhuset i Uppsala, Anmedic AB i Vallentuna samt Handelsbankens läkarmottagning. Timblads Måleri bidrog med färg (till barnhemmet) och Affärs- & Tidskriftstryck med 400 kg papper. Stiftelsen Brödet, Arbetsenheten i Vallentuna, föräldrar vid Videgårdens förskola, Sven Nahlin, polischef Lars Helling, Ingela Almén, Kerstin Alm bidrog med kläder, leksaker och barnvagnar. Monica Alkblad bidrog med en kamera, Mats Berg med en videokamera till TV-stationen, Styrbjörn Gleissner med en diktafon och Sofia och Lars Mård, Vallentuna Färg, med fyra spädbarnsvågar.         Vallentuna Motor utrustade oss med reservdunkar, bensin, olja och katastrofutrustning. Statoil i Bällsta bidrog med en halv bilhyra. Lions Club i Vallentuna lät oss använda sitt namn. Vera Aspman hjälpte oss med översättningar och telefonsamtal till Ryssland. Tuve Ogdal, polisen Vallentuna, hjälpte oss med stämpelförsedda intyg. Ryska ambassaden försåg oss med gratis visum. Försäkringskonsulterna Kronan försäkrade samtliga bilar och Viking Line tog oss över Östersjön, med hytter och allt, utan kostnad. Dessutom fick vi ekonomiska bidrag till bensin av Samtrans och till en flygbiljett Moskva-Stockholm av Copy Consult. Vallentuna Revyns Tommy Almström, Monica Antonsson, Mats Berg, Roger Larsson och Lars Nauclèr stod själva för alla sina kostnader.